Det våras för den kollektiva kampen!
Dagens ungdom. Den är ohyfsad, egoistisk och skiter allt utom sin mobiltelefon, som den för övrigt aldrig stänger av på lektionerna. Den sitter och gömmer sig bakom sin keps och skiter i sina betyg. Om denna och andra moderna myter om dagens unga berättade onsdagens kvällsföreläsare Gustav Fridolin, som gjort sig känd som riksdagspolitiker, journalist, författare och folkhögskollärare. I egenskap av författare gästade han Jakobsbergs Folkhögskola för att berätta om boken Blåsta. Det är berättelsen om generationen som blev offer för 90-talskrisens brutala nedskärningar.
Patrick Ärlemalm - ny i styrlesen. Foto: Bengt Jönsson
Det var en händelserik onsdagskväll på skolan. Först årsmöte med Jakobsbergs folkhögskolas förening, där nya och gamla föreningsmedlemmar möttes över hembakade kakor (Tack Solveig!) och kaffe för att lyssna på rapporter om skolans ekonomi, det gångna årets händelser och planer för framtiden. Mycket har hänt och mycket är på gång. Så kan årsmötet sammanfattas. För övrigt kan jag berätta att föreningens äldste medlem i går gästade sitt sextiofemte årsmöte sisådär. Imponerande va?! Två nya personer valdes in i skolans styrelse. Patrick Ärlemalm och Björn Sundblad heter de.
När mötets ordförande dunkade klubban i bordet och förklarade mötet avslutat blev det bråttom att göra om lokalen till föreläsningssal. Utanför dörren till Arken stod redan publiken och Gustav Fridolin him self och väntade. Och snabbt gick det. Det brukar ju göra det om alla hjälps åt. Snart var salen i ordning, öronen spetsade och Gustav Fridolins laptop riggad på scenen. Föreläsningen kunde börja.
Givetvis har även Gustav Fridolin en koppling till Jakan. Det är ju många som har det. Han inledde föreläsningen med att berätta att skolan var den första platsen där han fick berätta om sina erfarenheter som fredsaktivist efter att ha släppts ur ett israeliskt fängelse för ett antal år sen. Han har hunnit med mycket för att vara 27 år.
Boken Blåsta som Gustav Fridolin har bjudits in för att prata om handlar om den generation som ofta beskrivs som egoistiska, lata och oengagerade. Det handlar om hans egen generation. Och min för den delen. Det handlar om 80-talisterna. Vi är en stor generation. Vi växte upp under det glada 80-talet och lyssnade på Lili och Sussie eller Mora Träsk och bekymrade oss kanske mest över i fall någon skulle vilja dansa tryckare med oss på fredagsdiskot i skolmatsalen. Men sen kom 90-talet och det blev ekonomisk kris och helt plötsligt var inte livet så bekymmerfritt längre. Förutom att naziströrelsen exploderade och att ett öppet rasistiskt och populistiskt parti tog sig in i riksdagen började brutala nedskärningar av den offentliga verksamheten påverka livet för oss som gick i skolan. Och mitt i allt gick Curt Cobain och tog livet av sig.
Gustav Fridolin ger oss siffrorna. Det blev 100 000 färre anställda inom skola, vård och omsorg efter 90-talskrisen. Ungdomsarbetslösheten sköt i taket eftersom de traditionella instegsjobben på arbetsmarknaden försvann. Den psykiska ohälsan bland unga tredubblades samtidigt som platserna i den öppna psykiatrin minskades drastiskt. Bostäder är ett annat problem. Fortfarande. I stockholmsregionen bor en tredjedel av alla unga vuxna kvar hemma eftersom bostadsköerna är oändliga, vilket säkert alla känner till. Det värsta är att vi vänjer oss. Det blir till slut ”normalt” att inte hitta jobb och bostad, att må psykiskt dåligt och inte få hjälp, eller känna att det inte finns platser där vi är välkomna på fritiden. 250 fritidsgårdar försvann i stockholmsregionen efter 90-talskrisen! Vart ska unga ta vägen?
Siffrorna är många. Det har bantats och skurits inom de flesta offentliga verksamheter och det är ofta de unga som drabbas. 80-talisterna fick uppleva hur samhället gick från hög- till lågkonjunktur och fick känna av de ekonomiska följderna. Generationen efter, de som föddes på 90-talet, har haft det enklare tror Gustav Fridolin. De föddes när de värsta bantningarna redan var gjorda. De vet ingenting annat.
Men åter till den lata tonåringen som inte stänger av mobilen på lektionerna. Gustav Fridolin förstår att den bilden lever vidare. Det är en tendens sedan länge nu att lägga mer och mer skuld på individen och mindre och mindre på politik och samhällsstrukturer. ”Det är skönare som lärare att tycka att eleven är problemet än att jag själv är det.” Som Fridolin säger. Men i en skola där lärartätheten har minskat drastiskt och där det inte finns pengar till vikarier, specialpedagoger eller renoveringar är det klart att eleverna drabbas. Och lärarna också för den delen.
Gustav Fridolin är påläst och engagerande. Och trots en bister rapport om hur samhällsekonomin slår mot unga, som sen i sin tur får skulden för att studieresultaten i den svenska skolan försämras, är han inte pessimistisk. Som avslutning på föreläsningen berättar han om samhällsengagemang och solidaritet som faktiskt spirar och växer än i dag, trots att de som var unga och radikala på 60- och 70-talen ofta vill hävda det motsatta. Det mobiliseras för flyktingar, för hemlösa, för global rättvisa och för klimatfrågan. Engagemanget ser bara annorlunda ut nu. Dagens unga vill inte sitta i långdragna styrelsemöten. De vill se direkta resultat och använder direkt kommunikation och direkt aktion mot de institutioner man vill protestera mot. Men det protesteras inte bara. Det planeras också. Den växande miljörörelsen har börjat planera för en total omställning (kolla upp ”the transition movement” i Storbritannien!) av våra mänskliga samhällen mot ekologisk och social hållbarhet. Det händer grejer.
Men, säger Gustav Fridolin: ”Det går inte att lägga räls i sin egen trädgård och hoppas att det ska köra förbi fler tåg!” Det går inte att lägga hela ansvaret på individen. Det räcker inte med individuella insatser och konsumentmakt om samhället ska byggas om. Det jobbet måste vi göra tillsammans.
Johanna Isaksson
Box 161, 177 23 JÄRFÄLLA
E-post: info@jakan.nu
Besöksadress: Folkhögskolevägen 1