Vi fortsätter deras kamp i Sverige
Nu har vi varit hemma i snart tre veckor. För det flesta av oss har det varit en stor omställning. Det var svårt att lämna våra kärleksfulla familjer i lägren. Att lämna deras omhändertagande, skratt och diskussioner. Den sahariska värmen saknas i Vinter-Sverige. Ibland tittar jag på den lilla hennan som är kvar på mina naglar och tänker tillbaka på de människor vi träffat.
Det gör ont att tänka på att jag inte längre är där för att dela deras sorg, väntan, frustration och hopp. Det var hårt att lämna dem åt deras öde och inte längre veta hur de har det vad de tänker på eller om kriget ännu har kommit till dem. Varje dag hoppas vi att förhandlingarna i FN skall leda någon vart så att våra vänner slipper gå ut i krig igen.
Man känner sig liten och ensam att komma tillbaka till Sverige. Vi vill fortsätta föra deras kamp här hemma då vi inte kan dela deras kamp i lägren. Men det är jättesvårt för här hemma kommer den hårda verkligheten ikapp oss.
Vad har vi att kämpa mot? Jo, en svensk befolkning som överhuvudtaget inte känner till Västsahara och våra vänner, en riksdag och regering som egentligen tycker att västsaharierna har rätt till sitt land men som inte vågar uttala det med rädsla för att bryta den mycket vinstrika handeln med Marocko och rädslan för att gå emot Frankrike och Spanien i ett EU där de storas röst är den som bestämmer. Vi hoppas på att vi kan få civilsamhället här i Sverige kan påverka våra politiker så att de kan höja sin röst inom EU och FN. Det är en jätteuppgift och just nu känns det tungt.
Men det som ger oss hopp och styrka är att få hänge oss helt att sprida Västsaharas historia till så många som möjligt. Därför bokar vi föreläsningar som dårar och åker land och rike runt. Vi skall vara med Emmaus i deras kampanj på Götgatan där vi hoppas nå många kunder. Vi klipper film så att ögonen går i kors, skriver reportage, gör radioreportage och filar på en bok som vi hoppas kunna bli färdiga innan 2009 är slut. Tillsammans kommer vi att nå några fler och tillsammans kommer vi kanske att få stenen att rulla som skall skaka om förtrycket mot våra vänner i Västsahara.
Vårt hopps stjärna lyser i horisonten då vi om två veckor får besök av den supercoola västsahariskan Rabab Amidane. Hon bor i El Auin på ockuperat område. Hon har demonstrerat och protesterat mot ockupanten Marocko. Hon har suttit i fängelse och blivit misshandlad av den marockanska polisen. Samma sak har hänt både hennes familj och vänner. Men de fortsätter kämpa och låter sig inte tystas ner. Nu skall hon komma till Sverige och berätta sin historia. Och vi får den västsahariska kärleken och värmen tillbaka. Vi minns hennes och alla andra västsahariers mod och med det fortsätter vi kämpa och försöker glömma stressen, magsåren och kylan utanför klassrummet.
Veckan efter påsklovet kommer vi som sagt att finnas i Emmaus butik på Götgatan. Kom dit och hör vår resa från lägren, Rababs starka berättelse och drick sött västsahariskt och få händerna målade med henna.
Vill ni ta del av Rababs mod redan nu så gå in denna länk och hör henne berätta http://www.youtube.com/watch?v=1Tffko9rG_Y
För mer information om Emmaus kampanj: http://www.emmausstockholm.se/index.htm
Eline Jacobsson
Sandkornen följer med hem
Varje dag blir jag påmind om vårt hem i Sahara, framförallt tänker jag på de fina människor vi träffade och det goda mottagande vi fick i allas hem.
De vänner jag inte kommer att glömma och önskar en dag återse är bland annat Bendir, vår chaufför som flög oss över Saharas svåra terränger på vägar som slutat vara synliga. Han är en liten man med mycket kraft och stort hjärta. Har inte träffat någon som så engagerat pratar om det krig som varit och den framtid han önskar för västsaharier.
Jag kommer sakna Nagla, en självständig ung dam som med sin intensiva och funderande blick avslöjar att hon en dag kommer att vara en ledare för andra kvinnor och män. I timtals kan hon diskutera världspolitik och situationen för västsaharier.
Allra mest kommer jag att minnas Omar, vår tolk och organisatör. Han var med oss hela vägen från början till slutet och hjälpte oss komma i kontakt med personer och organisationer. En spindel i nätet som uppdaterade oss om händelserna i världen, alltifrån skokastning i Stockholm till oroligheter i Afghanistan. Hans dröm är att arbeta som producent för nyhetskanalen Al Jazeera.
Jag trodde aldrig före vår resa att Sahara skulle innehålla så mycket kärlek och mod hos dess folk och jag är glad över att en del av sandkornen följer med mig hem. Alltid kommer jag att stödja kampen för ett fritt Västsahara.
Somayeh Bozaghian
Vi ses i ett fritt Västsahara
Halvsitter nederst i en av våningssängarna på vårt hostel i Barcelona och lyssnar på papegojorna som kraxar utanför. Jag är fortfarande helt mörbultad i både kropp och själ efter att ha lämnat Smara och mina fina nya vänner där borta.
Att säga farväl är inte något jag någonsin vill vänja mig med, men det svider i hjärtat när man vet att det är väldigt liten chans att man kommer att få träffas igen. Ännu mindre att man ska få träffas på Layounes gator i ett fritt Västsahara med öknens blommor strykande mot ansiktet som vi pratat om så många gånger.
Vi spenderade 12 timmar på Algers flygplats, det enda spännande som hände där var att jag somnade på en stor spotlight som låg insjunken i golvet, vaknade lite senare av att kudden höll på att ta eld, nu har den ett brännmärke på ena sidan. Drömmarna var märkliga och färgades av polisernas radior som hade bestämt att vi behövde vaktas. Varje gång jag vaknade till såg jag dem flanera förbi oss, nio svenska tjejer utan slöja som bestämt sig för att ta en tupplur mitt på golvet.
När vi kom fram till Barcelona kände jag mig så vilsen som man bara kan göra när man kommer hem från en annan värld. Demonstrativt knöt jag min sjal på äkta Sahariskt vis och blängde oförstående på alla stressade människor som flaxade förbi mig.
Jag tänker att det är skillnad på folk och folk. Bara några timmar med flyg sitter 160 000 flyktingar i ett läger mitt i sanden. Det tar ca 40 minuter med Landrovern från Smara så är man inne i Tindouf, en Algerisk stad med vatten, mat och arbete. Världen blir bara märkligare ju mer jag ser utav den.
Elin Carlmark
Detta är krig
Jeepen skakar och guppar, susar fram genom natten. Ur stereon dånar mauretansk popmusik. Utanför vindrutan breder öknen ut sig, men beckmörkret sväljer det ödsliga landskapet.
Himlen är oändlig och kolsvart och tryckande nära. Månen är en tunn, tunn skära. Någon har doppat en pensel i målarfärg och stänkt över hela det rundade valvet där uppe - tusen och åter tusen små stjärnor blinkar åt mig.
Allt är precis som för en månad sen, då vi var på väg från flygplatsen i Tindouf till flyktinglägret Smara. Och allt är tvärtom. Vi är på väg härifrån. Om några timmar kommer allt det här verka som en dröm. Overkligt och avlägset.
Aldrig förut har jag kommit så nära ett krig. Jag minns besöken på centret för krigsskadade och minoffer, några kilometer ifrån Smara. Jag tänker på Said med de skrattande ögonen och den gosiga katten, som har legat förlamad i sin säng sedan mer än 10 år tillbaka. Jag tänker på Aklajilha som alltid är omgiven av släkt och vänner och som förlorade ett ben och två föräldrar i flykten från Västsahara för mer än 30 år sedan. Jag tänker på Mariam som drömmer om att bli arabisk popsångerska och sitter i rullstol.
Detta är krig, 18 år efter vapenvilan. Alla går i väntan. Väntan på mening, väntan på frihet - väntan på ett nytt krig. Det är inte långt borta nu. Ökensanden rinner ur timglaset. Snart klämtar klockan för de västsahariska flyktingarna. De är trötta på att vänta.
Jag försöker fokusera blicken på sandkorn och stjärnor men stirrar mig blind på min egen spegelbild i rutan. Jag sitter tyst, drömmer och hoppas. Hoppas att jag aldrig glömmer. Jag hoppas att jag aldrig glömmer vad väntan är. Och jag hoppas att jag aldrig glömmer vad krig är.
Sara Bergström
Box 161, 177 23 JÄRFÄLLA
E-post: info@jakan.nu
Besöksadress: Folkhögskolevägen 1